Sitter och lyssnar på ted gärdestad, så fin låt; när vi växte upp lekte livet vi var evighetens hopp, det var helt självklart att vår framtid skulle bli oförbrukat fri.

Har idag avklarat något av det läskigaste jag varit med om på länge, nämligen en körlektion. Jag var SÅ rädd innan, jag var livrädd för att gå in där och visste inte vad jag skulle säga, men sedan visade det sig såklart att jag hade varit rädd för fel sak. Det var nämligen tusen gånger läskigare att köra den där bilen, fick kärringstopp tre gånger, var så närvös att benet skakade på kopplingen vilket inte direkt gjorde det enkelt att släppa upp den mjukt och försiktigt. Ett tag ville jag bara kasta mig ur bilen vid ett trafikljus, men jag uthärdade och det verkar som att det inte var så falrigt ändå. Nästa gång skulle jag få öva mer på att kolla i speglarna och planera körningen, och gången efter det mera stadskörning så så illa kan jag inte ha kört ändå.

 Sen var det konstigt för jag hade väntat mig att jag skulle ha känt mig nöjd och stolt att jag hade vågat men jag var bara arg på mig själv för att jag hade kört fdåligt, jag vet att jag kan så mycket bättre än sådär, haha måste vara det alla nervösa stackare i idol tjatar om när dom säger att dom kan bättre men är för nervösa. 

Jag varvade ner på bokhandeln men jag hittade ingen bok jag ville ha så jag köpte dom fyra första volymerna av fullmetal alchemist istället fast jag egentligen verkligen ville ha en bok. Och efter det blev jag helt tom, påvägen hem gick jag och var ihålig, det ekade i mig. Det är så konstigt att saker man tog för givet för bara något år sedan nu kräver en oerhörd prestation för att våga göra. Jag menar det är knäppt att alla blir stolt över mig för att jag vågade, iofs fattar jag det jag vågade ju egentligen inte gå dit. Men om det varit för bara två år sedan så hade jag inte varit ett dugg rädd, och ingen hade varit stolt över mig. Jag skulle gärna ta mig ett snack med min skalle och fråga vad fan det är som händer. För något år sedan trodde jag typ att jag ägde världen, nu vågar jag knappt gå och handla själv, jag liksom smyger runt bland hyllorna. Jag är livrädd att jag ska börja oroa mig för vad folk tycker om mig, jag gör väll egentligen det nu också men inte så farligt. Tänk om jag börjar bli rädd för att gå ut för att jag är orolig att folk ska tycka att jag är konstig. Man borde kunna operera skallen så att den funkar som man vill att den ska funka.

Jaja, när man tänker efter så var det ju inte direkt något intressant eller särskillt händelsefullt som hände, men jag var i vilket fall livrädd. Får hoppas att det går att vända trenden och sluta vara rädd för ofarliga saker.

23 september 2008 19:36

Skrivet av: mami

mamma är stolt över dig

URL: http://www.mariebuhr.bloggagratis.se

Signatur:
    Kom ihåg mig
Adress till din blogg / hemsida:

Skriv in koden som står till höger:
     
Kommentar: